THE SKULL

Genre – Doom Metal

The Skull – For Those Which Are Asleep

Efter alla dessa år, så verkar det rätt uppenbart att Eric Wagner är en av förgrunds gestalterna inom Doom metal. The Skull är hans och två gamla Trouble-vänners senaste skapelse, Två nya gitarrister har tagit på sig ett par stora skor kan sägas.
Bandnamnet tyder på att dem tidiga Trouble skivornas inspiration tänt gnistan för sådan här musik, och visst lyckas man skapa tung mörk doom av finaste kvalitet.

“Trapped Inside My Mind” med sin härliga tyngd och smygande groove, är en roande öppning. Gitarristerna har ett snarlikt men tyngre ljud än Franklin/Wartell gjort till sitt signum på senare Trouble skivorna. Möjligtvis mindre Schenker inspirerat och mindre Boogie känsla i spelandet. En perfekt början på skivan, med en liten passning åt klassikern “The Tempter”.
Trummisen Jeff Olsen virvlar igång den Black Sabbath inspirerade “Touch Of Reality”, Wagner låter mycket inspirerad och hans “trippade” lyrik gör sig påmind mellan raderna. Han återanvänder mycket av orden och fraserna som förekommit i hans tidigare lyrik. Han kommer aldrig sjunga som på “Manic Frustration”, men gubben har fortfarande kvar sin speciella Baryton/Robert Plant-liknande röst.
“Sick Of It All” är en riktigt tung Doomlåt, med ett coolt slutparti där Olsen tar över med resten av bandet. Orgeln har fått en större roll i The Skull, ett fint exempel är fjärde låten “The Door”. Den låter ungefär som en klagomässa,med sönderrökta hippien Wagner vid rodret innan sorgeklockan avslutar den. “Sent Judas Down” låter modernt och klassiskt på något vis, några Nola riff kan ha inspirerat här innan mellanspelet. Wagner gör en härlig pratsång med ett finurligt riff bakom sig.

“A New Generation” låter mer 70-tal någonstans i stil med “Plastic Green Head”, och Wagners rockigare solo projekt Blackfinger. Trots att det spelas vemodig doom, så verkar dem ta det hela med en stor nypa intern humor. När “When The Sun Turns Black” inleds med att trummisen räknar in bandet på ett sätt likt en full John Rotten, och att dem lyckas återskapa den “släpande” livekänslan på takten är helt rätt. Detta är mer Trouble än bandet själva stundtals.

Titelspåret är skivans egna “Run To The Light/The Wish”, akustiska inslag som låter mycket bra. Verserna är riktigt bra arrangerade i denna sju minuters låt,där refrängen biter tag i lyssnaren. Första kompositionen “Sometime Yesterday Morning” och återinspelningen av “The Last Judgement” avslutar skivan och dem är nog inspelningarna från 7″ E.P´n som släpptes några månader innan debuten. Det hörs en viss skillnad på soundet från dem tidigare låtarna.
Detta är en skiva som konstant håller en hög kvalitet och underhåller lyssnaren, The Skull är ett av dem bättre banden i genren just nu.

9/10

SANCTUARY

Genre – Power/Thrash Metal

Sanctuary – The Year The Sun Died

Nu är Sanctuary som ett av dem stora banden inom Amerikansk Power metal redo att gör entre igen. Bandet har förvisso medlemmar som gjort utmärkta skivor i vilande bandet Nevermore, när Sanctuary splittrades kort efter utmärkta “Into The Mirror Black” Den inriktning som såddes för 25 års sen ska nu uppföljas,trender har kommit och gått. Studiotekniken har tagit stormsteg bort från den analoga tiden, Sjusträngade gitarrens framfart har expanderat och skönsången är snart ett minne blott inom metallen.

Därför är det kul att trycka på start med en ny Cd-skiva, luta sig tillbaka och efter ett par lyssningar senare snegla lite mer på skivomslag,lyrik m.m Ja sådant där som gått förlorat dem senaste 25 åren sen dessa herrar spelade ihop på skiva. Hur låter då Veteranerna?

Tänk dej en hybrid av Nevermore´s självbetitlade album + “Dreaming Neon Black” (om man känner till bandet), och givetvis “Into The Mirror Black” med Sanctuary själva. Skivan berättar en slags domedagshistoria om en Profet kallad Lenoré som lurar i folket sina profetior , vanligtvis speglas människans mörka natur och undergång, i samband med att Solen slutligtvis dör =( Detta är givetvis en koncept-platta.

“Arise And Purify”sparkar igång med sexsträngarna på högsta hugget, solodueller, och äntligen riffandet som om det vore 1990 igen! Låten är en perfekt blandning av dem två banden som medlemmarna huserat i, Sångaren Dane kör inte mycket mer av sin ljusa röstregister på skivan,men här bjuds det på mest i dem ljusa harmonierna i refrängen.  “Let The Serpent Follow Me” som andra spår är något helt olikt det man hört från Danes olika projekt, men en bra andra låt och refräng som stannar kvar och ekar (efteråt) “Exitium (Anthem of The Living)” är en mer slätstruken låt jämfört med dem två första men som ändå passar in i helhets konceptet. Hade dem bara kunnat komponera vidare på det urstarka riffet som uppstår 2 minuter in i låten, Då hade den helt och hållet varit en helt annan stark femma.

“Question Existence Fading” är den låt som starkast bär Nevermore prägeln över sig på skivan, både i musiken och på det sättet Dane valt att sjunga på. Det handlar inte om samma tokproggresiva tokerier NM gavs sig inpå, men en slags lättare version av det. Warrel Dane visar att han fortfarande har en röst som bär hela vägen utan att behöva “ta i så han spricker” varje gång,som på “Refuge Denied” tiden. Han jobbar som sagt mer med stämmor, och har på äldre dagar blivit ett fenomen på det.

Sen vänder det tvärt och då menar jag att det är Ballad-dags, Och vilken fullträff “I Am Low” blev. Jag hörde något live-klipp på youtube innan skivans släpptes och den får ett helt nytt liv på skiva. Sången och lyriken är lagom deppig men proffsigt utförd. Mittpunkten på skivan är som starkast med denna balladen jämte video-hitten “Frozen” som har en superb refräng och fint gitarrlir av Routledge/Hull. Dem här två låtarna andas väldigt mycket “ITMB” erans material och så blir det mer på skivans B-sida, om man fortfarande kan säga det i dessa moderna mp3-tider.

“One Final Day (Sworn To Believe)” är en semiakustisk låt som trots sin korta helhet låter bra, kanske vore en akustisk skiva något för bandet?  “The World Is Wired” är en ny pärla till låt, när man hört den flertalet gånger växer där fram nya upptäckter. Samma gäller sista tre låtarna när mörkt tuggande “The Dying Age” imponerar i sin enkla dysterhet. Skivan avslutas snyggt med instrumentalen “Ad Vitam Aetarnam” som för oss till titelspåret som är en riktigt mäktig avslutare.

Mörkret och melankolin präglar denna hårda platta, årets Höstskiva?

8/10

OBITUARY

Genre – Death Metal

Obituary – Inked In Blood (Deluxe Version)

Som i föregående recension, så handlar denna ochså om ett av dem grundläggande banden inom genren. När då “Centuries Of Lies”sveper över en helt utan pardon, så förlåter man dem för dem skivlösa fem åren som varit. Rifftanken är på max, inledaren och sen “Violent By Nature” gör en påmind om varför dem fortfarande är relevanta. Varför ett band som dem aldrig behövt ändras efter rådande trender, aldrig behövt hävda sig med att köra över 280 bpm hela tiden. “Pain Inside” är ännu ett lysande exempel på ett band som faktiskt trivs mellan två tempon mer eller mindre. Det har sagts innan att Obituary är dödsmetallens AC/DC, och jag är beredd att säga samma sak när “Visions In My Head” är deras egna “Thunderstruck” på skivan. Bästa Obituary låten sen “Don´t Care” om jag ska säga min mening. Lyssna bara på dess något oortodoxa tongångar.

“Back On Top” likväl en “statement” om bandets situation, och det sound som bandet nu själva mer eller mindre rattat är helrätt för dem. Jag vill minnas att dem redan började prodda på förra EP´n men ljudet är mer bredare,mindre sterilt på “Inked In Blood” Denna skivan är Florida dödsmetall av finaste sort, Få fyllnads låtar kort och gott. Det blir 9/10 rykare denna gången.

CANNIBAL CORPSE

Genre – Death Metal

Cannibal Corpse – A Skeletal Domain

Det amerikanska slaktarbandet Cannibal Corpse kan aldrig misslyckas helt. Man har kommit upp i hedersamma tretton giv, “A Skeletal Domain” bjuder på en hel del finurliga riff. Jag kan ju erkänna att man ibland får tillräckligt av det gutturala,snabbaste liret av death metal som här, lyrik som i barnslighetens skull kunna roat mer i tonåren.

Det är dock något speciellt med CC, kvar finns en barnslig förtjusning att höra vad dem kommer med denna gången. “Corpsegrinder” är fortfarande lika brutalt dominant med sitt gutturala skrik som när han tog över mikrofonen efter Barnes, på den utmärkta och bästa skivan “Vile”. Varför jag ens nämner det uppenbara att den var deras bästa skiva (enligt Generalen själv),är för attt dem har lyckats fånga upp lite av den skivans fina balans mellan tyngd och snabbhet.

Bandets senare skivor var rätt roande lyssningar och dem ville väl visa sitt spelkunnande med dem,och nu låter man spelglädjen ta vid mera. “A Skeletal Domain” är precis vad titeln säger, en slags gamla hederliga skelett omstuvade i deras domäner.
Favoriter i spel-listan : “Headlong Into Carnage”,”High Velocity Impact Spatter”,”Icepick Lobotomy” samt titel-låten.

7/10

AT THE GATES

Genre – Melodic Death Metal

At The Gates – At War With Reality

Något som förbryllade mig lite var att bandet vågade sig på, att följa upp en tokhöjd skiva som snart funnits på alla topplistor i världen vid det här laget. Skam dem som ger sig, för ATG kan sitt sound trots ett gap på snart tjugo år sen förra skivan. Medlemmarna har rutin från flertalet efterkommande projekt/band, och man kunde trott att låtskrivare Björler hade börjat bränna slut på sitt sista krut.

“El Altar Del Dios Desconocido” (Guds glömda altare trots min dåliga Spanska..) har en spansktalande man som låter som en Präst eller kanske är det frågan om ett klipp från någon okänd rulle (vet ej). “Death and the Labyrinth” krossar dock på och jag gillar deras rytmsektion här. Låten är bitvis “Slaughter of the Soulaktig” utan att det manglas på något hårt. Kalla industri-hammar slag är alltid fina att börja med, och så är det ochså på själva titellåten. Den kunde ha inlett skivan och likväl kunnat platsat på deras tidigare nämnda storverk. Den låten har satt färg på detta verk för soundet från förr närvarar starkt i låtar som “The Circular Ruins,”Conspiracy Of The Blind”,”Order From Chaos” (oxå namn på gammalt Kanadensiskt kultband f.ö),”Eater Of Gods” m.m

Bandet kan stolt luta sig tillbaka med en bra skiva som denna, fansen lär inte bli besvikna och jag lär spela detta flertalet gånger. 7/10 poäng för att man tar lite längre svängar med materialet, man kollar längre in i backspegeln sin och ser även lite framåt med “At War With Reality”

UNISONIC

Genre – Power Metal

Unisonic – Light Of Dawn

Tyska supergruppen inleder med  “Venite 2,0″på sin andra skiva, Herrarna Kiske och Hansen vet exakt hur bombastiskt Tysk Power metal skall presenteras. När då detta intro slutar, inleder dem med den väldigt Helloween-flörtiga “Your time has come”. Trumintrot och massa gitarrer tänder hoppet igen.

Keyboarden till hands och med en typisk Kiske-vänlig sångmelodi, så känns ju receptet fungera på nytt. Denna biten med tredje spåret “Exceptional” med dess fina baslirarmanér i början är typiska spår som har den där refrängen som går hem på dem stora arenorna.

Låten “For The Kingdom” som redan kom ut i EP-formatet är en aning riffigare låt än dess föregångare, Det spelas klockren Power metal och solona sitter som pricken på i´et här. Största skillnaden inledningsvis på andra skivan jämfört med tidigare verk, är att dem förlitar sig mer på gitarrerna samt har keyboarden mer förekommande i soundet.

Precis när skivan inlett mer med “rakt på saken” spår, så går man liksom lagom tillbaka mot sitt tidigare AOR-färgade sound. “Not Gonna Take Anymore” är en avslappnad låt som inte lär fånga dem Helloween fantaster som fått sin dos inledningsvis. För när “Night Of The Long Knives” låter som en ballad och övergår till ren AOR igen, så tappar jag mitt intresse bitvis. Varför kan man inte släppa två separata projekt eller två st EP´n. Man blir väl aldrig riktigt nöjd, men den som följt Helloween fanatiskt ända sen dubbelskivorna på 80-taler kommer säkert uppskatta denna skivan trots allt. Jag saknar lite av det starka låtskrivandet från den tiden, Tycker att det verkar som Unisonic vill spela mer på dem mjukare tongångarna. Man kör bara ett par snabba rackare för “old times sake” så att säga. Det här är inget för mig,så andra skivan får 5/10.

DEMILICH

Genre – Death Metal

Demilich – 20th Adversary of Emptiness (Dubbel Cd Box)

Svart Records har på senare år blivit något av ett varumärke för bra obskyr musik. Gamla och äckliga skivor med band som försvann när alla blev sålda på Entombed,senare Carcass,At The Gates och allt vad det hette på nittio-talet. Demilich var en del av “Öststaten” Finlands underground scen. Hittills enda skivan “Nespithe” släpptes,och dem försvann några år senare in i glömskan. Men äntligen dyker nu denna dubbel-cd box med princip allt material och nyputsat ljud ut via Svart Rec.

Det handlar om något unikt, Demilich låter stundtals snabbt och förvandlas helt plötsligt till tungt malande och dem var redan “meckiga”som få på den tiden. Att dem på ganska kort tid lyckas väva in så mycket, gjorde självklart skivan till en svår bit att lösa till en början. Men detta är den typen av skiva som man lyssnar på mer och mer, guldkornen kommer fram eftersom.

Drar man en slags genre tagg över soundet, så vore väl tidiga Carcass en relativt bra jämnförelse. Dock var Demilich såpass meckiga att “Reek Of Putrefaction” låter som punk och finnarna som ett hafsigt proggdöds band i jämförelse. Låttitlarna var även dem kluriga, men ska man bekanta sig med Demilich musik så kan låna ett öra till “The Echo(Replacement), ” Within) The Chamber of Whispering Eyes”, “The Planet That Once Used to Absorb Flesh in Order to Achieve Divinity and Immortality (Suffocated to the Flesh That It Desired…)”. Vill påstå att Amerikanska Nile är nummer två med att ha aslånga titlar i.o.m “Nespithe” utgavs c.a 10 år innan deras intåg m.m

Cd nummer 2 har en del obskyra tidiga och senare material innan bandet upplöstes, och lär kanske intressera fansen i första hand. Den heter “Em9t2ness of Van2s1ing / V34ish6ng 0f Emptiness” vilket då vid detta laget känns som typiskt Demilichiskt.

Musikerna var klart godkända i bandet och körde definitivt sitt egna race, även Antti Bomans stuckna gris-stämma var något helt eget. Lite enerverande och enformigt, men totalt brutal i sin helhet. Gammal hederlig death metal brutalitet, sviker oss aldrig.

9/10

BRAINSTORM

Genre – Heavy/Power Metal

Brainstorm – Firesoul

Tyskarna har faktiskt hela tiden passerat lite under radarn, aldrig slagit igenom hårt. Men dem gör fortfarande stabila skivor inom den här genren som korsar Heavy Metal och Power Metal inslag. Det jag tyckt är att Brainstorm har en slags hög lägstanivå på både gott och ont. Skiva nummer tio är en rätt vanlig Brainstorm skiva helt enkelt, vissa låtar är bra utan att klassas som röjarlåtar, andra låtar tyvärr sämre.

Andy Franck är fortfarande ett ess i rockärmen, hans röst är rätt likt Bruce Dickinson (Iron Maiden..)ibland. Men han och Brainstorm når heller inte till den där s.k gåshuds nivån likt “Fear Of The Dark” när den spelas på radion eller live. Resten av bandet tycker jag har bevisat tillräckligt på vissa skivor, att dem kan spela lite proggigt och hanterar sina instrument på ett proffesionellt sätt. Med “Firesoul” låter det lite mer trallvänlig,stundtals atmosfäriskt i.o.m det mer rakare spåret den tagit här. Tycker att dem ska fortsätta på den enklare vägen för framgång.

Låtar som “Entering Solitude”,”What Grows Inside”,”…And I Wonder”,”Erased By The Dark” borde tilltala fans av Sabaton,Blind Guardian,Tad Morose och ungefär vad liknande band presenterar i sina bästa stunder.
Bra ljud, medelstarka melodier,och helheten gör att “Firesoul” är ännu ett fint exemplar av ett bra band. Verktygen finns där – 7/10 -

MASSACRE

Genre – Death Metal

Massacre – Back From Beyond

Gubbarna med pondus, med c.a 450 kg + i matchvikt. Har gett sig in i leken igen, axlat på sina “titelbältes” instrument och vill återigen knocka sina motståndare samt glädja åskådarna.

Borta är den klassiska Lee brölet samt tvärsäkra Andrews på pedalen, som gjorde “From Beyond” samt “Inhuman Condition” EP´n till dem genre klassiker dem är eller borde vara.
“B.F.B” är tack och lov ingen ny “Promise” och borde passa för dem “köttätare” som vill spisa rå döds metal emellanåt.

Tempot är en aning annorlunda med det, något mer avancerade spel som den nya trummisen har fört med sig. Och Ed Webb på apvrålet låter inte riktigt som sin föregångare. Han faller nog dem i smaken som tycker om Corpsegrinder Fisher (Cannibal Corpse) stuket. Kortfattat väl godkänt.

Skivan präglas ändå av Rick Rozz klassiska wah-wah solon och köttiga riff som påminner lite om hans bravader på “Leprosy”, samt tidigare nämnda “From Beyond”. Basbändare och följeslagare Terry Butler bidrar givetvis ochså som han gjort på flertalet skivor med diverse band. Här har dem dock rattat ett fetare, lite mer naket ljuskrispigt ljud och produktionen är givetvis bättre än dem möjligheter som fanns runt 1991.

Utan alla gamla nyckelmedlemmar tycker jag att “Back From Beyond” trots allt håller en bra standard med låtar som “As We Wait To Die”, “Succumb To Rapture”, “Evil Within”, titelspåret “B.F.B” och den mer avvikanade “Shield Of The Son”. Till och med omslaget är en slags infernolikt blod-rödaktig rip-off, på den klassiska Ed Repka målningen som prydde debuten. Givetvis en skiva från den tid man fortfarande köpte skivor från skivaffärer och oftast chansade enbart på coola omslag.

Nu blir det inte hela coolhets-faktorn fullt ut, utan mer ett nostalgiskt försök att återskapa det som en gång var. 7/10 poäng för tunggungarna från Florida.

FROM HELL

Genre – Horror Death/Thrash/Semiprog Metal

From Hell – Ascent From Hell

From Hell visar sig vara ett ambitiöst projekt av Herr Georg Andersson. Och han har ett väldigt stabilt band som hjälper honom med hans vision. Namn som Paul Bostaph (Slayer/Forbidden), Steve Smyth (Forbidden/Nevermore/Testament) och Damien Sisson (Death Angel) är fantastiska spelemän av sina respektive instrument. Och på From Hells debut gör dem samtliga såpass bra individuella prestationer, som man kan förvänta sig av dem.

Låtarna som Andersson skrivit, tar väldigt många olika skepnader i denna nästintill 70 minuter långa Horror-epos eller vad man kan kalla den?. Dels intron och outron som verkar följa en story likt King Diamond sagorna. Storyn har jag inte riktigt velat börjat klura på, men titlarna lyder “The Walking Dead”, semi-progressiva “Psycho Killer”, “Ascent from hell” med inslag av black metal sång. Hypnotiska “Dead reckoning” med sitt halvtaskiga försök till ren sång och så vidare.

“Soul Crusher” inleder med orden “Bring his corpse to me…” som känns lika pretentiöst som skivan gång på gång visar sig att vara. Samtidigt är den rättvist den låt som beskriver vad From Hell sysslar med. Man lånar lite från olika håll och kör Death kring “The Sound Of Perseverance”, man liknar ibland brödrabandet Atheist (d.v.s Death´s), och Andersson kör sitt black metal skri med en gnutta “Walker från Carcass”, och ger sig inpå en misslyckad rensång o.s.v.

Jag tänker inte såga detta helt trots att titlar som “Nun with A Gun” och speciellt “The Church” när man då lyssnar på låten, får mig att nästintill skratta åt eländet tills jag byter låt igen.

Andersson har dock en dold låtskrivar-talang mellan varven, några hårda melodier och några ondsinta synkoper förekommer. Men det blir alldeles för långa låtar som tappar bort mitt intresse. Kan han behålla band uppsättningen och “slipar bort kanterna” på framtida kompositioner, och fokuserar enbart på sin gitarr samt lämnar över micken till en riktigt sångare. Då kan From Hell säkert bli mer än en i raden, av alla dessa s.k supergrupper.

6/10 för spelskicklighetens skull.