DEMILICH

Genre – Death Metal

Demilich – 20th Adversary of Emptiness (Dubbel Cd Box)

Svart Records har på senare år blivit något av ett varumärke för bra obskyr musik. Gamla och äckliga skivor med band som försvann när alla blev sålda på Entombed,senare Carcass,At The Gates och allt vad det hette på nittio-talet. Demilich var en del av “Öststaten” Finlands underground scen. Hittills enda skivan “Nespithe” släpptes,och dem försvann några år senare in i glömskan. Men äntligen dyker nu denna dubbel-cd box med princip allt material och nyputsat ljud ut via Svart Rec.

Det handlar om något unikt, Demilich låter stundtals snabbt och förvandlas helt plötsligt till tungt malande och dem var redan “meckiga”som få på den tiden. Att dem på ganska kort tid lyckas väva in så mycket, gjorde självklart skivan till en svår bit att lösa till en början. Men detta är den typen av skiva som man lyssnar på mer och mer, guldkornen kommer fram eftersom.

Drar man en slags genre tagg över soundet, så vore väl tidiga Carcass en relativt bra jämnförelse. Dock var Demilich såpass meckiga att “Reek Of Putrefaction” låter som punk och finnarna som ett hafsigt proggdöds band i jämförelse. Låttitlarna var även dem kluriga, men ska man bekanta sig med Demilich musik så kan låna ett öra till “The Echo(Replacement), ” Within) The Chamber of Whispering Eyes”, “The Planet That Once Used to Absorb Flesh in Order to Achieve Divinity and Immortality (Suffocated to the Flesh That It Desired…)”. Vill påstå att Amerikanska Nile är nummer två med att ha aslånga titlar i.o.m “Nespithe” utgavs c.a 10 år innan deras intåg m.m

Cd nummer 2 har en del obskyra tidiga och senare material innan bandet upplöstes, och lär kanske intressera fansen i första hand. Den heter “Em9t2ness of Van2s1ing / V34ish6ng 0f Emptiness” vilket då vid detta laget känns som typiskt Demilichiskt.

Musikerna var klart godkända i bandet och körde definitivt sitt egna race, även Antti Bomans stuckna gris-stämma var något helt eget. Lite enerverande och enformigt, men totalt brutal i sin helhet. Gammal hederlig death metal brutalitet, sviker oss aldrig.

9/10

BRAINSTORM

Genre – Heavy/Power Metal

Brainstorm – Firesoul

Tyskarna har faktiskt hela tiden passerat lite under radarn, aldrig slagit igenom hårt. Men dem gör fortfarande stabila skivor inom den här genren som korsar Heavy Metal och Power Metal inslag. Det jag tyckt är att Brainstorm har en slags hög lägstanivå på både gott och ont. Skiva nummer tio är en rätt vanlig Brainstorm skiva helt enkelt, vissa låtar är bra utan att klassas som röjarlåtar, andra låtar tyvärr sämre.

Andy Franck är fortfarande ett ess i rockärmen, hans röst är rätt likt Bruce Dickinson (Iron Maiden..)ibland. Men han och Brainstorm når heller inte till den där s.k gåshuds nivån likt “Fear Of The Dark” när den spelas på radion eller live. Resten av bandet tycker jag har bevisat tillräckligt på vissa skivor, att dem kan spela lite proggigt och hanterar sina instrument på ett proffesionellt sätt. Med “Firesoul” låter det lite mer trallvänlig,stundtals atmosfäriskt i.o.m det mer rakare spåret den tagit här. Tycker att dem ska fortsätta på den enklare vägen för framgång.

Låtar som “Entering Solitude”,”What Grows Inside”,”…And I Wonder”,”Erased By The Dark” borde tilltala fans av Sabaton,Blind Guardian,Tad Morose och ungefär vad liknande band presenterar i sina bästa stunder.
Bra ljud, medelstarka melodier,och helheten gör att “Firesoul” är ännu ett fint exemplar av ett bra band. Verktygen finns där – 7/10 -

MASSACRE

Genre – Death Metal

Massacre – Back From Beyond

Gubbarna med pondus, med c.a 450 kg + i matchvikt. Har gett sig in i leken igen, axlat på sina “titelbältes” instrument och vill återigen knocka sina motståndare samt glädja åskådarna.

Borta är den klassiska Lee brölet samt tvärsäkra Andrews på pedalen, som gjorde “From Beyond” samt “Inhuman Condition” EP´n till dem genre klassiker dem är eller borde vara.
“B.F.B” är tack och lov ingen ny “Promise” och borde passa för dem “köttätare” som vill spisa rå döds metal emellanåt.

Tempot är en aning annorlunda med det, något mer avancerade spel som den nya trummisen har fört med sig. Och Ed Webb på apvrålet låter inte riktigt som sin föregångare. Han faller nog dem i smaken som tycker om Corpsegrinder Fisher (Cannibal Corpse) stuket. Kortfattat väl godkänt.

Skivan präglas ändå av Rick Rozz klassiska wah-wah solon och köttiga riff som påminner lite om hans bravader på “Leprosy”, samt tidigare nämnda “From Beyond”. Basbändare och följeslagare Terry Butler bidrar givetvis ochså som han gjort på flertalet skivor med diverse band. Här har dem dock rattat ett fetare, lite mer naket ljuskrispigt ljud och produktionen är givetvis bättre än dem möjligheter som fanns runt 1991.

Utan alla gamla nyckelmedlemmar tycker jag att “Back From Beyond” trots allt håller en bra standard med låtar som “As We Wait To Die”, “Succumb To Rapture”, “Evil Within”, titelspåret “B.F.B” och den mer avvikanade “Shield Of The Son”. Till och med omslaget är en slags infernolikt blod-rödaktig rip-off, på den klassiska Ed Repka målningen som prydde debuten. Givetvis en skiva från den tid man fortfarande köpte skivor från skivaffärer och oftast chansade enbart på coola omslag.

Nu blir det inte hela coolhets-faktorn fullt ut, utan mer ett nostalgiskt försök att återskapa det som en gång var. 7/10 poäng för tunggungarna från Florida.

FROM HELL

Genre – Horror Death/Thrash/Semiprog Metal

From Hell – Ascent From Hell

From Hell visar sig vara ett ambitiöst projekt av Herr Georg Andersson. Och han har ett väldigt stabilt band som hjälper honom med hans vision. Namn som Paul Bostaph (Slayer/Forbidden), Steve Smyth (Forbidden/Nevermore/Testament) och Damien Sisson (Death Angel) är fantastiska spelemän av sina respektive instrument. Och på From Hells debut gör dem samtliga såpass bra individuella prestationer, som man kan förvänta sig av dem.

Låtarna som Andersson skrivit, tar väldigt många olika skepnader i denna nästintill 70 minuter långa Horror-epos eller vad man kan kalla den?. Dels intron och outron som verkar följa en story likt King Diamond sagorna. Storyn har jag inte riktigt velat börjat klura på, men titlarna lyder “The Walking Dead”, semi-progressiva “Psycho Killer”, “Ascent from hell” med inslag av black metal sång. Hypnotiska “Dead reckoning” med sitt halvtaskiga försök till ren sång och så vidare.

“Soul Crusher” inleder med orden “Bring his corpse to me…” som känns lika pretentiöst som skivan gång på gång visar sig att vara. Samtidigt är den rättvist den låt som beskriver vad From Hell sysslar med. Man lånar lite från olika håll och kör Death kring “The Sound Of Perseverance”, man liknar ibland brödrabandet Atheist (d.v.s Death´s), och Andersson kör sitt black metal skri med en gnutta “Walker från Carcass”, och ger sig inpå en misslyckad rensång o.s.v.

Jag tänker inte såga detta helt trots att titlar som “Nun with A Gun” och speciellt “The Church” när man då lyssnar på låten, får mig att nästintill skratta åt eländet tills jag byter låt igen.

Andersson har dock en dold låtskrivar-talang mellan varven, några hårda melodier och några ondsinta synkoper förekommer. Men det blir alldeles för långa låtar som tappar bort mitt intresse. Kan han behålla band uppsättningen och “slipar bort kanterna” på framtida kompositioner, och fokuserar enbart på sin gitarr samt lämnar över micken till en riktigt sångare. Då kan From Hell säkert bli mer än en i raden, av alla dessa s.k supergrupper.

6/10 för spelskicklighetens skull.

CORPSESSED

Genre – Death Metal

Corpsessed – Abysmal Thresholds

Ur den Finska scenen debuterar äntligen Corpsessed. Bandet har med “Abysmal Thresholds” verkligen sparat på krutet. Detta kan bara förklaras som ett tåg som rullar sakta över dej, manglet är öronbedövande tungt. Man hämtar mest andan för nästa trum-matta som bara piskar fram med elaka gitarr tremolon, och Niko Matilainens enormt djupa growl tillsammans med ett förbannat bra Lo-Fi ljud.

Jag kan erkänna att denna musiken ligger närmare “hjärtat” än vad dem mer melodiska inslag som death metal banden använder sig av numera. Tycker givetvis att kyrk-klockor och mörka intron aldrig går att göra för många gånger, om det passar in i sammanhanget. Man känner en anda av den “äkta” och gamla Finska skolan av Death metal.

På några spår dyker väl ett par låne-riff, men skadan är redan gjord så att säga. Lyssnandes på låtar som “Of desolation”, “Trepanation”, “Ravening tides” och hela skivan för den delen, hittar jag knappt en stund av utfyllnads musik, bara ett brakande mästerverk. 7 år som aktivt band och med “enbart” två Ep-släpp sen tidigare, så finner jag Corpsessed som ett av dem mest intressata Death metal band på flera år.

10/10 är en “under statement”, Corpsessed är stenhård Elit.

ICED EARTH

Genre – Power/Heavy/Thrash Metal

Iced Earth – Plaques Of Babylon

Produktiviteten som Jon Schaffer visar trots långa turer kring jordklotet, och ständiga medlemsbyten är beundrandsvärd. Han och “förra bandet” fick till det med 2011 års “Dystopia” som var en slags comeback efter att IE haft en ostabil och jobbig 10-års period med en hel del mediokra giv.

Kvar från förra skivan är Stu Block(på sång) som gjorde ett bra jobb då, men som på “P.O.B” och säkerligen hårt turnerande presterar mästerligt bra. Han har hittat sin plats i Iced Earth som frontman, rösten känns mindre malplacerad och låtarna verkar vara skrivna med hans röstkapacitet i åtanke.

Schaffer skriver allt som oftast ett par “Anthems” per skiva och så kan titelspåret kallas, även “The Culling” med sina körer och “The Call Of Khtulu” vibbar som Metallica en gång skrev. “Among The Living Dead” är väldigt annorlunda i början för att vara en Iced Earth låt men när den väl kommit igång så låter det IE när Schaffer väl hittat rätt verktyg till att skapa med. Ett av dem han får användning för är Blind Guardians omåttligt populära sångare Hansi Kürsch. Hansi Kürsch som spelade med Jon i Demons & Wizzards är en fin pusselbit i låten.

Efterföljande “Resistance” är riktigt bra och bär Schaffers influenser och man kan höra andan av Ronnie James Dio(R.I.P) och körerna är ständigt närvarande i refrängen. “The End?” är en av Jon´s moderna fullträffar, detta är IE som det borde låtit som efter Rippers avgång och Barlows comeback. Iron Maiden fans kan se upp för IE skjuter inte bara skarpa skott utan kan skriva riktig bra “hårdrocks” ballader. Ett flertal finns i katalogen, och nu kan “If I Could See You” räknas som kanske den främsta eller jämförbar med klassiker som “When The Eagle Cries”/”Watching Over Me”, Synd att solot på slutet försvinner i tystnad i skarven mellan låten och nästkommande “Cthulu”. Textstoryn är väl vid det här laget uttjatad som tema men låten är en fullgod IE komposition. Stundtals finns här några små “Ride The Lightning” liknande grejer, men IE har alltid lite Metallica känsla i allt dem gör. Jon Schaffers högra hand är stabil som Hetfields så att säga.

“Peacemaker” är IE´s första bar-stänkar låt som tar form när tempot 1,25 min in i låten tar över. Vore inte konstigt om denna låten skrevs under Volbeat-turnen, För när Volbeat Poulsen tar över micken i “Highwayman” så är verkligen party känslan slående för att vara IE. Russel Allen från Symphony X har ochså en sångprestation i denna Jimmy Webb skrivna cover. “Outro” på skivan är en tolkning av deras “Rick James” där någon säger “Fuck your coach” varvid någon garvar efteråt.

“P.O.B” likt “Dystopia” fortsätter hålla IE ovanför vattenytan. 8/10 för skivans jämnhet och att den kan bli en av skivorna i Iced Earths katalog att lyssna på flertalet gånger.

DOWN AMONG THE DEAD MEN

Genre – Death/Crust/Punk Metal

Down Among The Dead Men – S/T

Rogga från flertalet band som Demiurg,Paganizer,Ribspreader,Ex-Carve,Edge Of Sanity m.m har hittat en ny samarbetspartner i britten Dave Ingram. Tillsammans med Paganizer/Ribspreader´s Dennis Blomberg och Erik R Bevenrud utgör dem Down Among The Deam Men.

DATDM kan lättast beskrivas som ett Crust-Punkigare Death metal version av Napalm Death eller dylikt. Det blir bitvis ochså klart att några riff har gemensam nämnare med Ingrams gamla vapenbröder i Benediction/Bolt Thrower, som alltid haft en liten punkkoppling utan att bli såhär tydlig som i DATDM debut.

Musiken dem presterar med är rakt-på-sak riffande, högt tempo med Punkattityden ständigt närvarande. Utan Ingrams brölande hade detta kunnats hamna i andra musikfack än Death metal, Bra exempel på hur gammeldags döds metall skulle låta efter Terrorizers klassiska “World downfall” finns i massor numera och låtar som ” A Handful Of Dust”,”The Doomsday Manuscript”,”VenusMantrap” låter väldigt riviga och borde tilltala fans av denna genre.

En mycket fin debut skiva och ännu en fjäder i hatten för Rogga Johansson. Det blir 7/10.

HELL

Genre – NWOBHM

Hell – Curse & Chapter

Hur följer man upp ett bejublat album som innehöll underjordiskt obskyr 80-tals New Wave Of British Heavy Metal, som snart kommer att tituleras klassiker med dess nya förpackning som debuten “Human Remains” kanske blir (Blivit?)

Jo man gör ett ännu bättre album “Curse & Chapter”, kvar är det udda,teatrialiska och mystiska som detta band på ett skämtsamt allvarligt sätt lyckats med. Omslaget med dess 666 ormar, uppochnervända kors och Gargoyler (Demoner) ger ett intryck att Satanismen med Hell inte är Blackmetal-kring-90-talet-från-Norge. Men dock ett provokativt uttrycksätt med fingrarna i kors.

Introt : Gehennae Incendiis är en direkt övergång från debuten där texten “In a world of devoid of divinity, Only the human remains” med dess synthar och känsla bryggar ihop dessa två album. Storyn fortsätter liksom på så vis med “The Age Of Nefarious” som redan bjöds på tidigare i E.P formatet, men förstärks ytterligare med albumets intro.

“The Disposer Supreme” som hela tiden kännts fräsch när det går lite berg och dalbana för Hell, sedan min favorit “Darkhangel” som både låter rätt mäktig och lite sårbar när bandet med David Bower på sång kan vara såhär genuint metal, och lite orkestrala utan att det känns för “ostigt”.

Hell har den andra brodern Kev Bower som dess musikaliska motor, som tidigt med tragiskt bortgångne gitarristen och sångaren Dave Halliday en gång smidde ihop det tidiga materialet. Och som nu trettio år senare fått ta form i nytappningar. “End Ov Days” är på såviss annorlunda att Hallidays ersättare samt bandets producent allt-i-allo Andy Sneap (Kreator,Nevermore,Accept m.m) skrivit en egen Hell komposition. Han tillför nytt blod men håller sig till Hell´s oheliga recept, en underhållande låt att börja med.

Jag vill tillägga att skivan till stor del innehåller fantastisk ny musik och att man inte bara tagit tillvara på gamla godingar likt fenomenala “Deliver Us From Evil” kult zombie låten “Land of the living dead” ( http://www.youtube.com/watch?v=ERl006M8RSM ), Instrumentala dundraren “Deathsquad”.

Kev Bowers nya radapartners Dave Bower, Andy Sneap levererar och även resten av manskapet på “Faith will fall”, “A Vespertine Legacy” som mäktig avslutare. Hell lyckas med den svåra uppgiften att följa upp en urstark debut, med att göra en starkare andra skiva.

Hade detta givits ut 1987, då hade bandet nämnts med Mercyful Fate,Iron Maiden,Saxon m.m. Jag väljer att nämna om dem nu och ger skivan 10/10. Vare sig du kommer att älska eller hata detta udda band, så går det inte att förneka att det handlar om något unikt.

MASTIC SCUM

Genre – Death Metal/Industriell/Grindcore

Mastic Scum – CTRL

Österrikes egna “Fear Factory” som med 20år i backspegeln, släpper sitt femte album “CTRL”. På skivan finns en hel del små industriella inslag som påbackar detta baskagge drivna album som har ett utomordentligt bra ljud. Där basisten fått spelrum som på det gamla viset. Skivor som “Soul of a new Machine” och EP´n “Fear is the mind-killer” har tydligen satt sina spår på Mastic Scum medlemmarna, och jag tycker det lånast något från Napalm Death.

Jag tycker att flera band kunde skruva upp basen jämte “buzzrande” gitarrer som på “CTRL”, med ordentliga hörlurar så blir det en upplevelse att höra på denna skiva. Tåkigt nog blir det rätt mycket av det goda. Det finns inget som når en höjdarnivå men heller inget riktigt bottennapp. Den bästa låten på skivan kan vara “Perceptive Illusion” följt av skivöppnaren ” Controlled Collapse” men där är inga nya “Suffer The Children” eller “Scapegoat”,.

Jag lär lyssna vidare på denna skiva en tid framöver,men en riktig långkörare är det inte frågan om. 6/10 p

DARKANE

Genre – Teknisk Groove Thrash Metal

Darkane – The Sinister Supremacy

Sverige har sinnesjukt många bra band och framförallt bra musiker, och Darkane har bägge delar av ekvationen. Byten av sångare,ruskigt underskattade (möjligtvis för svåra för massan) gör att många alltsom oftast knappt hört talas om dem eller åtminstone sett bandet live.

Det handlar om teknisk Thrash där man får hålla räkningen på antalet riff som “matas” fram, temposkiften  m.m
Vad Darkane lyckas med som få andra inom denna genren, är dem giftiga hooks och framförallt groovet som alltför detaljrika band oftast missar.

Jag imponeras av det Wildoer skapar bakom sitt trumset, hur driftiga gitarrister dem har. Ett klanderfritt ljudlandskap och ett stort plus att Lawrence Mackrory bestämt sig för att återgå till bandet,
Han har agerat som session sångare (studiomusiker) på “Rusted Angel”

Är det dags för Darkane att ta steget fullt ut med denna sättning?, albumet “The Sinister Supremacy” förmedlar i låtar som “Mechanically Divine”, “Ostracized”,”In The Absence Of Pain”och “Existence Is Just A State Of Mind” att dem rätta verktygen finns i Darkane.

Proffsigt,iderikt och aningen växtverk kvar,så ger jag denna skiva 6/10.